Mycket stark text!

och den avslutas så här:

”Glimtvis är det som om hjärnan håller på att koka. Jag skriver för att hålla mig själv vid liv, skriva in mig i världen, krama tag om den. Stavelse för stavelse, mening för mening. Allt mödosammare, medan de längre orden driver gäck med mig. Då och då rycker blåsten loss snömassor från taken, och när lössnön frigör sig är det som att se sin vokabulär skingras för vinden.” Thomas Anderberg

Det här inlägget postades i Litteratur och läsning. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.