”Det enda jag egentligen begär av framtiden är att den tar lång tid på sig att komma” säger en anonym gymnasieelev i Svenska Framtidsutmaningar, en slutrapport från Regeringens Framtidskommission.
Vi talar så ofta om framtiden. Jag tror vi skrämmer med den. Som om varje steg här och nu skulle kunna bli ödesbundna. Inget erbjuds om betyget inte blir det bästa. Samtidigt som jag läser detta lyssnar jag till P1, alltså radio, och hör om hur historia är något vi skapar här och nu. Vi kan medverka i den. Och om vi då vänder på det betyder det att vi också skapar framtiden här. Det gör att vi kan påverka den.
Jag tror vi måste tala om framtiden med våra elever. Inte skrämma dem med den.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
