Spegeln på väggen, vad är det jag ser?
Vi speglar oss. I andra. Vi speglar oss i det vi läser. Vi speglar oss i varandra. Vi speglar oss i våra sammanhang. Och i enskildhet, vi speglar oss i badrumsspegeln, eller i fönsterglaset där du färdas med bussen, tåget eller i bilen. Vi speglar oss. Hur vi förstår vår spegelbild handlar om vilken kultur vi befinner oss i och hur vi inom oss förstår oss själva, eller hur vi tror att andra ser oss.
Om vi speglar oss i skolvärlden? Vad händer? Är bilden av mitt lärararbete helt oigenkännligt i samhällets spegel? Min syn på min undervisning, hur roligt jag tycker det är att undervisa om verb eller om kristallens kemi speglar sig i elevernas frågor och följande av lektionen? Är skolans kultur hoppfull speglar jag mig i den även om min egen dag känns trist, jag lånar kraft av den kulturen jag befinner mig, kan låna spegelbild där jag är. Kollegans iver att gå in i lektionen kan göra att jag också känner arbetsglädje. Att spegla sig i det kollektiva missnöjet och själv känna att mitt lärararbete är vitten värt påverkar min ryggrad och min tro … kanske jag ska söka nytt arbete … och så speglas hopplösheten i lektion efter lektion.
Vi kan hålla upp en spegel – men vad är det vi ser? Varför ser vi det vi ser? Vem är det som syns i spegeln? Varför? Går det att spegla sig i mig? Hur speglar jag eleverna? Vad speglas? Kan jag orka bära upp den egna inre spegeln jag har av mitt arbete trots att den yttre slungar tillbaka en annan?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag är så fantastiskt glad att du finns här med din blogg! Jag läser regelbundet och speciellt när det känns motigt. Din ständiga optimism följer mig varje dag och jag minns varför jag älskar mitt yrke! Stort tack!