”Nu har vi gjort klart för oss de stora linjerna i vår inställning till barnens litterära upplevelser. Vi har bestämt oss för att skydda dem för det som kan skada deras personliga trygghet utan att ändå beskära deras frihet. Vi tycker att vi ser med ett vidsynt leende på Stålmannen och hans likar, men vi vet att i längden vill vi ger våra barn bättre ideal. Vi vill hjälpa dem att uppleva verkligheten och förstå poesin.
Men det fattas något väsentligt. Vi har ännu inte ett ögonblick lämnat vår vuxna, upphöjda ställning som uppfostrare. Vi har hela tiden tänkt för barnen – nu ska vi släppa våra vuxna jag och tänka med dem. Pappa ska bli pojke på nytt och mamma skall glatt få med på ”vad det är tjusigt med kärlek”, som en tioåring uttryckte det.”
Böckernas värld, ur Barnen, livet och vi, 1951
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
