”En berättelse kan vara som ett snöre, hårt spänd. Så att man känner att man måste klamra sig fast för att inte ramla av. Den kan också vara som en låda, man får svårt med utsikten, och det kan kännas för trångt. Risk för överhettning finns också därinne. Eller att den är som en labyrint. Den kan vara spännande men svårt att hitta ut då man kommit längst in.
Kan vara som en banan också, att man skalar den och äter upp den och sen är den slut. Somliga berättelser blir som pussel, man lägger ihop bitarna och sen är det klart. Vore bättre om det fattades någon. Då skulle det bli mera likt. Bäst vore om en berättelse liknade musik när det blåser. Man hör inte alla tonerna, för ibland kommer vinden och blåser bort dem. Då har man vinden istället men ändå uppfattar man en melodi.”
Thomas Tidholm, Aftonbladet Kultur, dec 1992
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
