Jag har talat med många, många elever. Jag frågar alltid om elevernas drömmar. Hur ser din framtid ut? Vilket yrke vill du sträva efter att bli? Då jag frågar så syns allvaret i elevens ögon och hållning.
– Jag vill bli …
och eleverna vill bli tandläkare, läkare, barnkirurger, advokater, elektriker och sedan ingenjör som ritar ut hur elledningar kan utvecklas och möjliggöra att elen når dit den ska, en del vill bli arkitekter, andra bagare och någon annan kock. De här drömmarna! De eleverna har i sina tankar.
Vi kan inte se ned på dem, tänka att… du har inte betyg lille vän, du kommer inte klara det yrket, inte ens komma in på gymnasium. Vi måste söka koppla ihop våra kursplaner med elevernas drömmar om vad de är i framtiden. Och de som inte längre drömmer eller hoppas måste vi skapa möjligheter för. Läraryrket är så ansvarsfullt, så viktigt, för här och nu håller vi elevernas möjligheter att bli något i våra händer.
Jag skrev i Nu Ler Vygotskij hur vi kan bygga läroplan kring det eleverna vill bli. Det gör arbetet i skolan som en del av möjligheten att faktiskt bli det man vill bli. Skolan är inte en parentes för det verkliga. Skolan är en väg att bilda sig genom och i.
Jag minns då jag sökte hjälpa en elev som ville in på Naturvetenskapliga linjen på gymnasiet en gång för länge sedan. Han ville bli något. Men han hade inte sett grundskolan som en del av den processen. Han skulle bara gå färdigt först. Han bad mig om hjälp. Inte en gång, inte två gånger, inte tre gånger utan tiotals gånger. Den motivationen. Jag ringde till rektor vid gymnasiet han ville in på. Men det var det enda jag kunde göra. Dörren till vidare utbildning var stängd.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
