Inget stort väsen

Det var inte så stort väsen

av det jag inte kunde

då jag var barn.

De vuxna gav ändå.

Av sin läsning.

Sina ord och tankar.

Berättade även om berättelsen

inte var så barnnära.

Jag satt i knän och lyssnade.

Jag sann intill och deltog.

Jag fick berätta ibland.

Fråga också.

Det var fokus på att jag var med.

Jag saknades då jag var borta.

Att jag kunde eller inte kunde.

Det gjorde man inget väsen av.

Man tänkte så då jag var barn.

Man tänkte att det gör inget

om barn inte kan – jag berättar ändå.

Alla mina horisonter har vidgats över att

ingen hänsyn har tagits till om jag kan eller inte.

Allt har blivit till genom att jag har fått.

En plats fick jag.

Och ögon som tittade på mig och sa …

Nu ska du få höra!

Det här inlägget postades i Pedagogiska samtal, Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.

1 svar på Inget stort väsen

  1. Ingegerd Gavelin skriver:

    Ja verkligen, Anne-Marie! Att bara får vara där och lyssna och bli lyssnad på. Allt blir så stort idag, ska mätas och märkas och ifrågasättas och styras. Allt Gott i sommar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.