Betygsbokstävlarna! Det förlorade hoppet!

Det är den där eleven. Elevens hopp jag inte kan släppa. Hur eleven fick sitt hopp släckt och hur jag rent fysiskt kunde se det försvinna. Den sorgen. Jag såg in i ögon som förtvivlade. Och jag såg hur mörkret lade sig i ögonens botten. Och jag tänkte att detta mörker kan vi aldrig någonsin skapa hos barn. Vi måste alltid tro, alltid ge förutsättningar till att göra om, alltid se till möjligheterna och variationerna. Med några få bokstäver skriver vi betyg. I elevernas inre är bokstäverna större och tyngre än vad vi någonsin anar.

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.