För länge sedan var skolgårdarna befolkade av föräldrar och syskon, släkt och vänner den dagen då studenten togs. In i det sista ovisshet. De avgörande förhören under morgonen där lärare ställde allvarsamma frågor där det slutliga beskedet kom och togs. Unga med hårt klappande hjärtan och önskan om att få just den frågan de kunde rabbla i sömnen.
De på skolgården väntade på den unge studenten. Det var blomster och spänd väntan utanför på skolgården. Och när skolan sagt sitt går de som klarade sig ut och med mössorna på och ut mot den ljusande framtiden som var dem lovade. De som inte klarade sig stod med olycklig skam i kroppen och gick ut bakvägen. Och föräldrarna, släktingarna, syskonen som väntade därutanför visste att den de väntade på, den de sökt igenkänna bland de lyckliga skara, inte hade klarat sig. Blomsterkvasten sänktes, ögonen mot skolbyggnaden vändes bort.
Ett helt liv blir denna upplevelse en kungsberättelse för den som inte lyckades. Ett helt liv …
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
