Högläs för ditt nyfödda barn!

Under 1980-talet skulle man sjunga för sitt ofödda barn och sitt nyfödda barn. Det tycker jag naturligtvis att man ska göra också under 2010-talet. För att man skriver att man ska högläsa för sitt nyfödda barn behöver man inte sluta sjunga för det.

Jag högläste för mitt nyfödda barn. Orden skriftlika och rösten i behaglig berättarton. Jag högläste för storasyster. Att det nyfödda barnet fick höra sagor tidigt tänkte jag inte på som en början till att lära sig läsa. Jag tror inte heller att jag idag skulle tänka så om mitt nyfödda barn, att jag skulle läsa för att göra nytta. Jag skulle läsa för att jag läste och att jag själv tyckte om det. Jag skulle läsa för att upphäva allt av tid, skapa ett här och nu, där allt det spännande kunde delas mellan oss på olika sätt. Jag skulle dra in doften av mitt barns hår mellan högläsningsraderna och jag skulle känna mitt barns skratt mot min arm då jag läste om något tokigt som mitt barn skulle finna roligt och som jag skulle älska för att mitt barn skrattade så gott åt det.

Det som en förälder ger för stunden, utan att se nyttan med det, utan för att själva stunden är viktig och den stora gemenskapen för några minuter så avgörande för allt det som ska komma. Alla stunder vi kan vila oss i, stänga dörren till vuxenmåsten och bestämmartider, för att kliva ned i berättelsen som tar oss långt bort på en gemensam resa där vi, läsare och lyssnare, stannar tiden och bara är där vi är. I boken! Den nyfödda läsupplevelsen!