Jag läser in en gammal uppfostringsbok från 1892 där författaren Witt titulerar sig ”gammal lärare och uppfostrare”. De råd den lilla boken förmedlar hemmet en tidsspegel. Man anar en förändring i förhållandet till barnet. Föräldern uppmuntras att se barnet som vetgirig, nyfiken och frågvis och att lärandet i gemenskap med föräldern handlar om att ta vara på den nyfikenhet barnet visar. I övrigt ska de leka utomhus.
Läsa berättelser kunde man göra, enkla och lättfattliga skulle de vara och berättelserna och att föräldern berättade skulle bidra till ett poetiskt skimmer över barnens liv då allt ändå förefaller levande för barnen. Dockan, trähästen är lika levande som den fågel som sjunger i trädet. Barn har en sådan värld. Då de växer upp kommer de förstå skillnaden mellan dikt och verklighet. Då ska man berätta sagor och verkliga berättelser. Författaren skriver också att man ska följa barnets vilja att höra om och därför berätta om och om igen. Författaren ger också förslag på hur inledningar kan lyda:
” För mycket länge sedan, det är nu mer än två tusen år sedan, fanns … ”
Den lilla bok jag läser trycktes 1892. Barnarbete förekommer och författaren betonar kraftigt faran med överansträngning. Barnen ska känna att de behövs men de vuxna måste anpassa arbetet till barn. Sysslolöshet ansågs vara något ledsamt och för barnen långsamt. Flit var ett vackert ord. Därför var myror, bin och ekorrar goda exempel:
”Visa barnen myrornas flitiga arbete; visa huru flitigt och matematiskt noggrant ett bisamhälle bygger sin honungskaka och sommaren insamlar vinterförråd; huru ekorren gömmer nötter till föda för vintern.”
Och så tålamodet, det viktiga, där man kan lära barnen att mödan är värdefull på lång sikt: ”Det trädet skönaste skugga ger, som själf man satt.”
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
