Från ingenstans men ändå från överallt

För länge sedan

var du en föreställning

en tanke

jag såg i mitt eget barn

inget verkligt

men så levande

kröp, gick, sprang, höll i hand,

från ingenstans till någonstans

en liten bild i den föreställning

som framtiden annonserar

Och i den

gick det att räkna dina fingrar

och dina tår

trots att du ännu inte tagit form

Det går att tänka sig den sockerkaka

vi ska baka och se dina händer

krossa äggen så där som små barn gör

Det har gått att föreställa

sig din vikt och din lena hud

Det har verkligen gått att springa

efter dig i höggräset och pröva vattnet

som slår mot dina fötter,

de där små,

de som går i våra fotspår

men lämnar sina egna

med en annan tyngd.

Du har funnits så länge

utan att finnas,

utan att ha varit en idé.

Jag tror jag sopar

bort alla högar

som samlats under mattorna

och förbereder för

att du knackar på dörren.

Du har berättat att du är på väg!