Vägen till bergets topp

Körling fotograferar 2013

Låt oss tänka att vi ska ta oss till bergets topp. Hur gör vi? Hur förklarar vi det vi beslutar om? Hur många gånger reviderar vi det vi tänkt att vi ska göra utifrån verkligheten att verkligen ta oss dit? Hur löser vi uppgiften att vara där och vad lär vi genom att vara där? På hur många olika sätt löser vi klättringen upp?

Jag tänker så då jag funderar över målen. Vi sätter upp mål och kan lära oss av vägarna som gör att vi tar oss dit. Den mångfald och den variation berättar om hur vi tog oss upp. Kanske någon köper en speciell utrustning; skor, rep och hackor, förbereder med en kurs i bergsklättring. Någon annan går runt berget för att undersöka bergets form och analyser vilken väg som är den smidigaste att ta sig upp för. En annan säger att jag vill inte ödsla tid utan jag börjar där jag är och med det jag har, det gäller att kavla upp ärmarna och ta problemen då de kommer. En annan tänker att jag väntar på de andra och njuter av en stunds vila, jag tänker bäst efter att ha fått sova en stund. En annan säger att jag är rädd för höjder, hur kan jag då göra det här, finns det någon som kan hjälpa mig. Någon antecknar det som sker och frågar ut de som tänkt ut en plan, gör en analys och skapar en berättelse om hur toppen på berget nås. Någon säger, jag vet att jag inte kan men jag skickar med er min kamera, ta ett kort som gör att jag också kan se vad man kan se där upp, jag är så nyfiken. Någon annan tar fram en matematisk formel hur att bestiga höjder, en annan en kartbok.

Vi har ett vad, vi kan diskutera varför, men faktum är att vi har fått ett vad, ett berg och ett mål, hur vi gör det möjligt att klättra dit är ständigt en fråga där variation, samtal, dialog och resurser behöver lyftas. Vi har olika lösningar. Låt oss tala om dem.

This entry was posted in Värdegrunden, Verkligheten, Visionerna. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *