Ensam jul 2014. Det är en sökmening till min blogg. Den får mig att känna, tänka och fundera. Denna ensamhet. Denna plåga. Den vi inte vill tala om, erkänna eller fästa vid oss själva: ”Andra må vara ensamma. Men inte jag.”
Människan är en social varelse. Vi behöver varandra. Därför är sökorden ”Ensam jul 2014” så angelägna. Att förstå och verkligen inbegripa detta faktum att jag står ensam en jul, den heligaste gemenskapens helg, och våga utstå faktum, famna skammen och leva ändå.
Jag var ensam en jul. Kanske två. Ja, även tre jular var jag ensam. Första julen var skammen stor. Jag ville låtsas att den inte fanns, leva i en slags värld där jag ändå hade en jul att gå till. Jag fick en julafton på NK och tillsammans med Henning Mankell. En märklig händelse. Min sorg över min ensamhet lyste genom allt av smink och annat skydd. Mina ögon berättade något annat.
Vi föds ensamma. Vi dör ensamma. Ja, så blev tröstens ord. De hjälper inte. Född var jag ju redan. Den ensamheten hade jag redan uthärdat utan att känna något kring den. Den framstående döden tänker jag mig därför så. Men ensamheten här och nu där alla fotografier ler mot mig, middagar syns presenterade så att rösterna nästan går att höra, julruscherna, köpa, köpa, köpa… och jag som inte har den där middagen, de där människorna runt omkring mig. Jag signalerade nog
– Ta hand om mig, ta mig bort från min ensamhet. Ta mig till er!
Ensamheten upplöses därför inte. Jag kan aldrig bli räddad. Jag måste bära den här dagens föreställningar och famna min ensamhet genom att vara nära mig själv. Koka en kopp te och äta en knäckemacka med hushållsost trots att jag skulle och borde sitta vid ett dignande bord men knäck, sill och skinka.
Då julafton var förbi. Då juldagen kom infann sig friden. Jag kokade te och åt knäckemacka med hushållsost och njöt av att jag klarat mig.
Skammen att inte tillhöra ett sällskap svalde jag.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
