Om vi ska ge läxor bör dessa presentera skolans innehåll och inte den lydnadskultur skolan har – att läxor ska man göra för man ska lära sig göra läxor.
Synen på skolan formas av föräldrar när de sitter med sina läxkrångliga barn eller de barn som inte förstår något alls och behöver både tröst, undervisning och hjälp av sina föräldrar. En sådan läxa handlar inte om att ge undervisning utan att rea ut den till hemmet.
Hemma ska föräldrar vara föräldrar. Läxan ska bidra till en insyn i skolans pågående arbete, bidra till det som pågår genom att inkluderas i undervisningen. Läxor ska inte läggas i en hög som ska rättas utan i ett flöde som påverkar undervisningen. Det vill säga om vi ska ha dem.
De pedagogiska diskussionerna om läxor bör kopplas till hela kunskapsuppdraget och hur vi ser på elevens lärande och relationen till hemmet. Det är inte slentrianläxor som ska ges utan läxor som påverkar undervisningen och gör innehållet mer omfattande och textrörligt. Den läxan som skolan ger är också en bild av skolans kunskapssyn och hur man ser på eleverna.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
