Då jag hade min första klass var jag i oavbruten rörelse både i huvudet och i kroppen. Jag var igång från halv åtta till tre. Då jag kom hem satte jag på en kopp svart kaffe, lade mig en stund i soffan, njöt av tystnaden en stund. Sen kom den nödvändiga tuppluren. Jag sov en kvart. Varje dag. En tupplur. Den sömnen.
Tuppluren kunde också vara en promenad i en annan miljö än skolan. Då jag var färdig för dagen behövde jag en paus, en helt egen tid där ingen sa mitt namn, ropade på mig eller involverade mig i matematik, geografi eller en spännande bildpromenad. Jag tog en promenad på en halvtimme.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
