Vi trampar varandra på tårna med vårt språk. Det är så lätt att säga ”mitt klassrum” då jag är lärare. Mitt klassrum är inte en plats jag äger utan mer en plats där jag verkar. Jag gör det till mitt. Mitt klassrum kan vara ett klassrum för den klass jag har i årskurs åtta, i årskurs fem, men då det gäller samverkan mellan lärare och fritidspedagoger, är mitt klassrum exkluderande. Vi måste tala om vårt klassrum.
Det är så lätt att säga fel. Jag gör det. Jag råkar säga ”mitt klassrum” för att jag verkat i den kulturen, därför att jag kanske menar min undervisning, kanske för att jag i det ser mitt ansvar. Men utåt sett blir det jag säger fel. Detta trots att mitt inre rum är öppet för barnet där vi alla verkar tillsammans eleven, läraren, pedagogen, vaktmästaren, skolbespisningspersonal, elevassistenterna, skolsköterskan, rektorn och skolvärdinnan. I skolan har vi ett gemensamt styrdokument.
Skolan är generös! Trots att vi trampar på tårna. Vi kan reparera! Genom samtal och diskussion.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
