Thomas Lerner skriver om läraryrket i en serie på DN. En serie om vad en lärare kan betyda på gott och ont. Den inleds idag med en artikel om Pia Sundhages idrottslärare Maggan. Maggan är idrottsläraren som tycker om sitt ämne och som utstrålat entusiasm under lektionerna samtidigt som hon har haft förståelse för hur känsligt det kan vara för en en ung människa att delta i det.
”Gymnastik är ett känsligt ämne där man lätt kan känna sig mentalt och fysiskt avklädd.”
Den här förståelsen för sitt ämne och elevernas möte med detsamma. Jag minns min idrottslärare som slutligen fick mig att erövra det svåra hoppet, med känslor av att mina ben inte bar och att jag skulle skada mig illa. Då jag slutligen hoppade kände jag mig som en hjälte inför mig själv. Idrottslärarens blick lyfte mig och bekräftade min glädje av att kunna. Att jag inte hoppade lika högt som alla de andra hörde inte dit.
Det hör aldrig dit. Den egna förmågan, det egna modet och det egna lärandet måste få bli en självständig känsla av att kunna trots att eleverna är så olika och att då vi är ihop kan jämförelserna ta vid. Läraren kan skapa balans genom att bekräfta den enskilde elevens lärande.
Att tycka om sitt arbete tror jag är mycket viktigt. Om vi tycker om det vi gör och det vi verkar för kommer det att märkas då vi är tillsammans med eleverna. De behöver vår lust, vår glädje och vårt intresse. De lånar till en början lust, glädje och intresse av oss. De kan erövra den genom lärarens förhållningssätt till såväl innehåll som relationer till elever.
Thomas Lerner citerar Albert Camus:
”Man lyckönskar inte en lärare för att han lär andra att två plus två är fyra. Man lyckönskar honom möjligen för att han har valt en så vacker livsgärning.”
Så kan vi låna och spegla oss i världslitteraturen. Den kan vi sedan bära med oss som en inre text och ge den tillbaka till våra elever där vi är och där vi verkar.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
