”Jag ska byta skola” och något om frustration

På pendeltåget hör jag det ibland. Elever talar om sina valmöjlighet. De kan diskutera provresultat och istället för att fundera över hur eleven kan lära i den skolan eleven går i, hur lärarens undervisning kan stötta så blir elevens resultat en riktad besvikelse mot skolan eleven går

– Jag ska byta skola, säger eleven.

Valet att stanna är sällan en del av valmöjligheterna i elevernas samtal. ”Jag ska byta skola” säger eleverna ibland. Därmed kan värdet av den skola eleven går i just nu dras ned till noll och ingenting. Eleverna behöver svärta ned för att knyta upp band. Vi gör så. För att kunna gå.

Det är en ganska vanlig kommentar då det inte går så bra eller då läraren har visat på hur eleven kan göra, eller då eleven måste genom svåra passager som inte handlar om att få räkmackor serverade utan bita i det sura äpplet som också är ett kunskapsäpple, att lära om och lära igen. Lärande handlar om frustration. Den påverkar lärandet. Det påverkar kunskaperna. Den påverkar. Att eleverna blir frustrerade ibland hör till lärandet. Att de känner den och att de berättar om den är inte farligt alls, tvärtom, visar på att de är utmanade och att de har det mödosamt att lära. Det är värre då vi försöker göra frustration till något farligt, något som vi ska befria eleven ifrån, och då föräldrar förstår den som att skolan inte kan. En elev är barn i sitt hem. Där kommer barnet att säga att ”skolan är pissdålig” och ”jag hatar matematik” eller ”min lärare är dum i huvudet”.

Jag minns min egen skolgång. Hur jag kämpade med att förstå och att jag kom hem till min mamma och skrek om den dåliga skolan, att jag fattar noll och ingenting och hur min mamma syntes obekymrad över detta. Hon kände tillit till skolans arbete och rörde inte en min då jag kritiserade läraren, rektorn eller skolan i sin helhet. Hon sa att så kan det vara. Hon ringde inte genast upp min klassföreståndare och ställde henne mot väggen utan lät mig rusa av mig min besvikelse och förstod att hålla för det lilla barn jag var. Jag skulle nog lära mig, sa hon. Du har ju en lärare och du går i skolan.

Idag kan jag tycka att min mamma var så klok. Då tyckte jag att hon var dum. Idag vill jag fråga hur hon gjorde och hur hon tänkte. När jag rusat av mig min ilska, sorg och tandagnissel slog hon sig ned med min matematik, den som hon själv inte alltid förstod sig på, och sa – fråga din lärare. Din lärare kan det här. Hon sa också att hon förstod att det är svåra saker jag lär mig nu men att det kommer att gå vägen.

Denna tilltro till skolans arbete följde mig naturligtvis under min skoltid. Jag vet ingen elev som talade om att de skulle byta skola. Jag vet inga föräldrar som rusade mot skolan och sa att den var bottenlöst dålig eller som stod och knackade på rektors dörr strax innan åtta för att läraren frustrerat eleverna med utmanade uppgifter som fick dem att känna sig dåliga för en stund och kompetenta och lyckliga några dagar senare. Jag minns att min mamma talade allvar med en lärare en gång. Men då handlade det om hur hon tänkte och tyckte om hur barnet hennes blev bemött och därför lyfte hon frågan. Som barn till min mamma visste vi inget om innehållet i det samtalet. Mammas samtal var i vuxenvärlden och då förtroende kunde äventyras skulle det hållas där.

Gräset är grönare på en annan skola. Vi ser så många gröna gräs bortom staketen. Det vill vi ha. Det som är bättre. Det är en grannlaga uppgift att förklara hur gräset växer där vi är, att det krävs en blick över den egna gräsmattan, den egna grönskan. Lärarkåren har till uppdrag att tala sakligt om skolans arbete och inte kidnappas i den diskussion där man gör det egna gröna till en upptrampad och förstörd plats och där det andra gräset ser bättre ut.

Att lära barn är att frustrera dem. Det krävs tilltro, värme och mycket pedagogik för att låta eleverna lära sig utan att ge vika: Du kommer att klara av det här, du är elev och jag är lärare, och nu är vi tillsammans i kunskapsbildandet. Att vi lär oss hantera frustration är en fråga om att hålla för lärande. Det betyder också att ingen gör stor brandkårsutryckning av elevens vrål och skrik när eleven vill överge ämne, lärare och skola.

Att lära sig cykla handlade om att också lära sig ramla och resa sig upp igen. Att lära sig simma handlade om att plötsligt få den där kallsupen. Att lära sig handlar om det. Det är inte farligt att inte kunna. Det finns lärare som ska gå bredvid, stötta och bidra till att växandet också inkluderar lärande om att orka, stå ut och att frustration är en del av det.  Vi lär oss därmed också något om våra drivkrafter. En är att fly, en annan är att fäkta.

Och gräset … ja, det är fortsatt grönare någon annanstans.