Ur form till innehåll! Skoltankar inför det nya året 2014

”Hon visste i princip inget om Sverige, men hon hade läst att det var ett land som var bra på barns rättigheter.”

Sundström; Spår, 2013

Skolan! Nästa år kommer den finnas i debatten, i de politiska diskussionerna, i reklamen, i föräldrarnas frågor och i deras skolval, i elevernas resultat på kommunernas redovisningar av diagram, i rektorns rum där ekonomin ska gå ihop och i lärarens känsla av otillräcklighet och så klockan som tickar, tickar och berättar att ingenting hinns och allt läraren som skulle betyda allt och känna sin betydelse har hjärtklappning och magont. Eleverna grubblar på om skolan är bättre någon annanstans, vid köksbordet ringaktas den egna skolan och lovordas den man ännu inte går i. Skolan är ett stort ämne att tala om. Som lärare känner man inte igen sig i debatten. Det kan vara ett problem. För då man inte känner igen sig behöver man försvara sig. Då man behöver försvara sig har man någon som man måste försvara sig inför. Det blir därför en kamp.

Då det gäller skolan måste vi berätta om den inifrån. Inte besvara eller försvara de frågor som ställs om skolan, till skolan, och besvaras av andra. Ofta vill vi ta fram andra frågor, berätta om andra saker.  Vi måste därför bryta den isoleringen.

Skolan kan berätta om sig själv. Läraren kan berätta om yrket. Läraren kan berätta om elevernas lärande. Eleverna kan berätta om vad som händer på en lektion. Rösterna inifrån kan göras starka om vi börjar berätta. Vi ska tillåta oss att tala om lektioner som inte blev bra och om lektioner som blev lyckade. Vi ska tillåta oss den skam som en lektion kan innebära där läraren har skapat en lektion värd namnet men där eleverna inte är med utan avvisar lärarens innehåll. Vi ska tala om lektionen som gjorde att eleverna stannade kvar efter rast och ville fortsätta. Vi ska tala om skillnaderna. Vi ska tala om utmaningarna.

Vi ska inte kidnappa oss i frågor om tid. Vi ska pedagogiskt diskutera hur vi inom skolan kan utvinna tid. Inte besvara frågor om skolan utifrån tidsbrist. Många gånger då jag läser om skolan står det något om tiden. Och den besvaras alltid med att vi inte hinner. Vad bättre vore är att tala om vad vi hinner. Vad bättre vore är att göra en förflyttning tankemässigt till den produktion av görande vi ägnar oss åt till att tala och undersöka det lärande som äger rum då vi är tillsammans med eleverna och runt ett innehåll.

Vi är också kidnappade in i ett tankesystem om rätt och fel, ordning och reda kontra stök och olydnad. Med handen på hjärtat – hur mycket ser vi av detta i klassrummet. Tvingas vi sätta ljus på kepsar, sen ankomst i den diskussion som är om skolan eller får vi frågor som rör elevernas lärande. Lyder frågorna: ”Hur vet man att en elev kan något om vattnets kretslopp?” Får vi frågor som rör ”Hur undervisar du som lärare så att eleverna lär sig om procent?”. De flesta frågor vi får rör form och norm, regler och ordning. Sällan är frågorna av det slag att de ställs till lärarens kunnande, alltså om hur, genom vad och varför. De innehållsliga frågorna syns sällan. Om dem kan lärarna lyfta fram. Om dem kan skolan berätta. Om dem kan bara vi berätta.

Att komma åt skolans berättelse är viktigt för det kommande året, och de efterföljande. Den att skolan själv har en röst, att läraren själv kan berätta och att eleven också kan det. Vi borde koncentrera oss på att berätta om det skolan ger av innehåll, utvärdera elevernas lärande i gemenskap med dem för att varje dag lyfta fram det pågående och det innehållsliga för oss själva och för andra. Hembreven ska innehålla berättelser om hur undervisningen bedrivits under veckan och elevernas röster om deras lärande under samma vecka. Vi kan inte realisera ut vår frustration i hur eleverna uppför sig, den frågan ska vi diskutera i pedagogiska diskussioner och våga samtalet om hur vi ger innehållet kraft att lysa upp i klassrummet. Ordning kommer med innehåll. Ordning kommer inte med form. Vi måste berätta. Ansvara för att berättelsen blir nyanserad, ur verksamheten och inte tjänstgör svar på frågor ställda utanför skolan.

Lärararbetet är svårt. Mycket svårt. Det kan vara en stolthet att ha ett svårt arbete. Ett arbete som ständigt kan tyckas ofärdigt, ständigt utmanar och pågår med elever som har olika bakgrunder och olika sätt att lära sig, med omvärldens strålkastarljus där bristen inte går att famna annat än som ett nederlag. Det är modigt att vara lärare och fortsätta tro på betydelsen av det man gör trots att skeppet skola syns kastas oroligt fram och tillbaka på havet vi kallar framtiden.

Jag tänker ofta på den mamma och den pojke jag såg på en buss. Pojken så fin i nya kläder och sin nya skolryggsäck och mamman så lycklig där hon satt. Jag kom att tala med dem. De var på väg till skolan berättade de. Första dagen i en svensk skola. De hade hört så mycket fint om den svenska skolan. Nu skulle sonen få börja i den.

Det gäller att leva upp till den mammans syn på skolan. Det gäller att förvalta mötet med  eleven och elevens lärande. Det gäller att verka för det välkomnande, det generösa och det viktiga att få gå i skolan. Om det må vi berätta!

 

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen, Skolorden. Bokmärk permalänken.