Skriva, skriva, skriva. Glömma vänner. Glömma varma maten. Skriva. Skriva. Skriva. Sova en timme. Nattskriva. Skriva. Skriva. Solen går upp över tallarna. Konstatera att det är fint. Skriva. Skriva. Skriva.
Tvivla. Läsa högt. Läsa igenom. Bra där! Va? Vad har jag skrivit? Texten slår tillbaka. Texten blöder på sidan 105. Åh. Det där var bra. Sidan 14 är lysande. Jag struntar i alltsammans. Hunden. Du och jag. Vi drar iväg ut bland buskarna. Träden. Stenarna.
Sända iväg. Annan får läsa. Vem ska läsa? Hjärtat i halsgropen. Pulsen är hög för att alfabetet ligger i blodet och dundrar. Inget gensvar. Tystnad. Havet är stort. Jag tittar på havet. Texten är ett hav för mig. Har jag skrivit ett hav av ord? Telefonen ringer. Signalen skär genom meningarna. Kontakt med en läsare. Tystnad tagning! Jag får gensvar. Jag får frågor. Jag får hjärtklappning.
Läsa om igen. Distansera mig från mina egna tankar och ord. Läsa på distans. Det går bra. Jag ska stava rätt. Jag ska syfta rätt. Jag ska … Sen gråter jag en skvätt för att jag är trött. Tycker att det mesta kan kastas. Sen kommer självförtroendet tillbaka och jag tänker. Ge ut. Ge inte upp! Ge ut!
Inläsning. Författarnas böcker ligger klara och ler från köksbordet. De är så vackert omslagna. De har precisa formuleringar. I dem söker jag. I boktraven hittar jag citat och meningar. Skriver ned dem. Sedan hittar jag dem inte igen.
Böcker är som oceaner. Boken är som ett hav. Stycket är som en sjö. Meningen är som en vattenpöl. Bokstaven som en ö. Och omvänt. En mening kan förändra tankemönster. Så drabbande och samtidigt så himlastor är läsvärlden. Böckerna … så stort arbete rymmer dem inte. Så mycket av känslor. Så många band.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
