Som ett ankare i skoldebatten

Kidnappning. Vi lärare kidnappas in i frågor. Så söker vi besvara dem. Omvärldens syn på skolan kan vara sådana frågor vi kidnappas in i. Vi gör frågorna till sanningar utan att söka svar i det vi vet och kan. Frågorna vi får är inte sanna för att man ställer frågor till oss utan för att man tillfrågar en profession. Vi kan svara sakligt på det vi vet. Inte ana ugglor i mossen där anklagelserna vilar tunga mot oss. Frågan är öppen. Svaret kan peka på någon annat.

Vi kan ha andra frågor vi vill diskutera och behöver diskutera men de når inte ut. De behöver inte nå ut. Det viktiga är att vi verkar inåt, mot den kärna som är skola. Frågan hur andra ser på skolan kan ha en annan bild inifrån. Den bilden kan vi berätta om. Vi står närmast eleverna, vi är där varje dag, vi vet vad vi hinner förverkliga och hur vi arbetar för att göra skoldagarnas innehåll rika och lärande. Men vi tystnar i alla sammanhang, nedtyngda av de krav som ställs på yrket och synen på läraryrket som om lärarna själva inte kunde. En sak kan vi inte; det är att hålla oss till det vi själva vet. Som ett slags ankare i skoldebatten, för att hålla oss till det vi sakligt kan berätta och återge. En annan spegel av skolan mot den spegel andra vill hålla upp framför oss. Det betyder inte att vi blundar för svåra och besvärliga utmaningar. Det betyder bara att vi sätter ord på vår verksamhet. Den vi är i.