Sjukfrånvarons ångest

Körling undervisar 2009Körling undervisar 2009

Jag har aldrig varit borta från mina klasser utan ångest eller oro för att jag är just borta. Jag kunde gå in i det sista med en förkylning, ta två alvedon på morgonen för att skynda iväg till klassen, till det pågående arbetet som är så svårt att förklara för en vikarie och så svårt för en vikarie att kliva rakt in i och jag har alltid manats av vikten av att vara där jag är. Men då jag beslutat mig för att vara hemma är jag inte hemma fullt ut. Jag oroar mig över att något brev som skulle ha delats ut just den dagen jag är hemma, jag tänker på elevernas diskussion rörande matematiken och det jag lovade att vi skulle diskutera under morgondagen, den dag som handlar om att jag är hemma och inte alls där. Jag skriver ett vikariebrev med innehåll för dagen. Inte alls det som kanske skulle vara mitt innehåll utan som kan vara ett pedagogiskt stöd för vikarien som hoppar rakt in i en flod som inte rinner stilla, i ett flöde som är oavbrutet pågående.

Jag våndas där jag ligger i min förkylning och knaprar halstabletter, som om jag inte vore tillåten att låta feber och förkylning ha sin gång och då telefonen ringer vid tiotiden, vid elvatiden och slutligen vid 15-tiden är jag den oroliga läraren som svarar med en harkling och säger:

– Ja, jag kommer nog i morgon … jaha … uppförde sig inte eleverna … var vikariebrevet inte tillräckligt utförligt … Tack ändå för dagen.

Det är svårt att vara lärare! Man behövs där man är. Och om planen inte syns för arbetet blir vikariens inhopp en synlig påminnelse om att allt en lärare gör tillsammans med eleverna handlar om något som är sammanlänkat med något annat som fanns tidigare och som ska utvecklas mot morgondagen och bli ännu större.

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen. Bookmark the permalink.

One Response to Sjukfrånvarons ångest

  1. joanna says:

    Det där känner jag igen….. Att hålla sig så länge det bara går för att sedan stupa fullständigt.
    Försöka knåpa ner några rader om vad som ska göras fast jag vet att det oftast inte blir som det var tänkt.
    Känna stressen av att komma efter i planeringen, för där framme väntar en prao eller ett lov som gör att all tid blir extra dyrbar.
    Kande är dags att införa distans undervisning fullt ut! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *