Hunden och jag. Det är just precis då som hunden förstår att det inte är vi två. Jag ska gå. Hunden ska stanna. Jag stänger dörren. Han har inget val. Det har jag.
Hunden och jag. Det är ingen selfie. Det är en voffie!
Hunden och jag. Hunden äger. Jag äger hunden. Hunden äger! Det blir liksom en evighetsberättelse. Jag äger hunden! Hunden äger!
Hunden och jag. Vissa saker gör hunden rädd. Då känner vi som inte är hundar oss stora och modiga. Som att åka rulltrappa. Det kan människor. Hundar kan nosa upp faror. Rulltrappan är en sådan fara. Sonen bär. Jag bär kappa.
Hunden och jag. En klump som är svart. Hans bakben skuttar. Jag blir alltid glad. Alltid känner jag den där kärleken.
Det här inlägget postades i
Skriver om ditt och datt. Bokmärk
permalänken.
