Mina elever har alltid längtat efter att skriva med bläckpennor. Det är klart att de ska skriva med bläckpennor om det är roligt och spännande. Jag är också glad i vissa pennor.
Jag är noga med mina skrivdon då jag skriver. Vill gärna ha en speciell penna. Bläcket måste flyta ut ordentligt. Ja, jag skriver väldigt lite med penna och papper, näst ingenting. Jag vill ha speciella pennor då jag ritar. Och speciellt papper.
Här i Tyskland är skolan en aning av en annan åsikt, observera inte i alla skolor, det är obehagligt att generalisera, det gagnar ingen, men jag hörde att man här kräver att barnen ska skriva med bläck. Och det ganska så tidigt. Ungefär då man är åtta år.
Förklaringen är att då kan läraren se om eleven måste rätta sig. Läraren begär nämligen av eleverna att allt tänk ska ske inne i huvudet och det som kommer ut på pappret ska vara rätt och riktigt. Syns då en antydan till sudd och rättelse får eleven förstå att just så får det inte gå till. Hela uträkningen i matematik ska ske inne i huvudet. Alla meningar ska tänkas ut i förväg, orden ska formas väl där inne och inte synliggöras utanpå.
Jag insåg då att dessa lärare inte har sin teoretiska grund i Vygotskijs teorier – som jag anger i lätt form här – själva tänkandet syns utanför och kanske till och med konstrueras där. Så ut med skrivspråket på pappret! skulle jag säga.
Men jag insåg till min förtvivlan att jag inte fick fram ett ord. Jag står obönhörligen på barnets sida.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
