Ansvar! Mottagaransvar och avsändaransvar! Medverkansansvar! Vuxenansvar!

Med anledning av den berättelse jag fått mig beskriven. Om en flickas upplevelser och verklighet efter en våldtäkt på en toalett i en skola måste jag fundera mycket allvarsamt.

Det finns mellanrum i alla sammanhang  – mellanrum där ingen tar ansvar. Ansvaret lämnas över till någon annan. Det är ett allvarligt problem att lämna ifrån sig ett ansvar. Det är just detta. Att ta ansvar då det krävs av oss. Det är vuxenvärldens ansvar. Jag är vuxen. Alltså mitt.

Jag har ansvar också då jag lämnar över ansvaret till någon annan. Jag har alltid ett ansvar. Det fortlöper. Ansvaret är att vara vuxen de situationer där barn är barn och ungdomar är ungdomar. Det handlar om att känna till och förstå, att äga en karta av konsekvenser här och nu, och då och långt in i framtiden, det handlar om livet här och nu och hur att säkerställa att läkning, resurser och insatser omsluter, det handlar om att utbilda så att ansvar syns i avsändaren och ansvaret att våga säga nej till det man får som mottagare. Vuxenvärldens perspektiv och därmed ansvaret för den kunskap vi äger och därmed är skyldiga att förvalta över och verka i.

Vi kan inte bara ansvara för små trevliga detaljer i barn och ungas liv – det viktigaste är att ta ansvar i de stora frågorna också. Där överger vi. Om och om igen. Vi skjuter ifrån oss ansvaret. Denna mycket farliga ansvarsfrihet vi själv tillskriver oss utan att ens skriva under öppet och visa att vi avstår från ansvaret om. Hur kan vi?

Bloggar är inte en platser för skrikande elakheter – det är lika illa för den som sänder i sin blogg – och lika illa för den som väljer att läsa. Där är ett ansvar vi måste utbilda våra framtida sändare och mottagare. Du är ansvarig läsare och jag är ansvarig avsändare.

Jag räds den vuxenvärld som ställer sig på mellanrummens tröskel och skjuter ansvaret till någon annan. Det gäller såväl föräldrarnas ansvar som lärarens ansvar. Det finns för stora områden där ingen tar, äger eller förvaltar ansvaret om. Det är att överge. Det rummet där man visar övergivande är dessvärre mycket, mycket ödsligt. Där är alla övergivna.

Anne-Marie

som tänker på de 50 000 åtbörder i form av stöd i facebook som sändes flickan. Jag tror på 50 000 ansvarstagande i verkliga livet också.

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen, Värdegrunden and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

6 Responses to Ansvar! Mottagaransvar och avsändaransvar! Medverkansansvar! Vuxenansvar!

  1. Maria says:

    Tack för ett mycket fint inlägg. Jag såg programmet igår. Jag önskar jag aldrig hade behövt se den tafatthet och strutsmentalitet som exponerades där i form av en överentusiastisk och populistisk präst och en fullkomligt bortkommen och smärtsamt pinsam rektor.

  2. Anne-Marie says:

    Också de som blundar har ansvar. Så ser jag det. A-M

  3. Plura says:

    Så är det, blundar man har man ett ansvar.

    Men det är lite beklämande att först när deras beteende och värderingar blir uthängda i offentligheten, via media, kommer en unken ursäkt som inte känns äkta, därför att man där till är tvungen att göra en pudel.

    Några kvällstankar kring folks brist på civilkurage från Plura.

  4. Anne-Marie says:

    Om man har blundat kanske det är bättre att hålla tyst och GÖRA annorlunda! A-m

  5. Pingback: Prästen i Bjästa har en poäng « ardin.se

  6. Pingback: Att tro sig veta och skapa sanningar « Anne-Marie Körling

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.