Från ett begär till ett sammanhang

Dåtidens kvaliteter har något betydelsefullt att ge unga idag. Dessa kvaliteter syns i former som människa till människa, berättelsen mellan dem som möts, gentjänsternas förmågor och handelsplatser, dela-med-sig-förhållningssätt och det absolut framtida kvaliteterna – som är samma och lika fast i andra och större platser. Den digitala möjligheten – nätverkandet, delandet, mötet och dialogen.

Den era är över och förbi där människan gjordes icke behövd och tilläts bli en krävande mottagare. Då industrin förenklade med ett givande innehåll och en möjlighet. Vi har mycket att tacka våra tider för.

Det industriella möjliggjorde en hel massa för oss människor; vi blev förflyttare (tåg, bil, flyg, raketer, cyklar, trampbilar, telefonaktörer) , vi utvecklades till omsättare (vi blev de som bytte ut mot nytt i en allt högre hastighet, näst intill till absurdum om vi betänker idag). Den industriella eran blev också en konstruktion av det rent mänskliga. In flyttade klockan och ersatte den mänskliga erfarenheten, tiden blev ett signum. Ammande mödrar blev tidsanpassade – och det lilla barnet lämnades i övergivnad och fullkomligt maktlöst skrikande i tomma och tysta rum – detta med var fjärde timme och därmed basta. Vi konstruerade tiden som ett livsverk – i uret med tiden – och denna tid kom att rusa igenom nästintill allt – snabbmakaronerna gjorde sitt inträde och ut ur kokkonsten försvann tjälknölen och ärtsoppan vars gula hårda ärtor måste ligga i blöt i timmar för att bli ätbara. Vi krävde mer tid i den industriella verkligheten.

Det gamla hade sin vällingklocka, den var omänsklig i sin form, men människor samlades för gemensamma arbeten, om än i orättvis form, så samlades många för att vara en grupp brukare och ja… åt någon annan men ändå ihop. Det industriella gav oss friheter, möjligheter till insyn, utflykter via tv och radio men också en större ensamhet.

Idag har vi ett annat landskap. Det digitala kan vi kalla det. Där allt är valfritt med ett fingertryck ifrån. Där samlas ungar och ungdomar i såväl goda som mindre bra platser, där kan man konstruera sitt eget, göra sig en liten film, spela in en guitaryoutubefilm för att man kan och vill och sedan är det upp till oss andra att delta – men vi avkrävs inget sådant – vi måste själva agera.

Det är detta nyagerande som skiljer från det tidigare passivt krävande och mottagande. Vi blev sådana – skulle ha mer… i en tid där vi blev sittande och begärande och där ansvaret försköts åt sidan, mot någon annan. Det gamla samtalet är tillbaka men kanske i en ny form och på nya platser. Ungar längtar efter att vara behövda, görande, kreativa, möjliga, verkliga i en värld som inte riktigt har följt med dem in i det nya.

Om vi gamla väntar kvar i det som en gång var det mellanrum där vi kunde vara passivt krävande och aktivt begärande utan att lyfta så mycket som ett lillfinger så är vi dessvärre utanför.

Det nya är tillbaka till kvaliteterna som faktiskt i ren form kallas möten, samtal och dialoger. Jag tror människan törstar efter att vara behövd i någon form, innesluten i sammanhang, görande och tänkande, kreativ och delande. Det tror jag.

Anne-Marie