Detta fotografi är taget 1864. Det är faktiskt min farfar. Han sitter där han sitter. Då hade han inte hört talas om Ellen Key. Då var barn antingen något man klädde upp och lät sätta i en Roussaueträdgård där barnet fick upptäcka själv – och vara för sig själv liksom en Robinson Kruse i en ensam värld, eller så bannades man för den ondhet man som barn per automatik föddes med. Jag tror inte min farfar råkade ut för något av detta slag. Min farfars far var kompositör och ägnade sig åt taktpinne och komposition. Vad hans blida hustru hade för sig har jag ingen aning men att farfar tonades in i tonsättarlivet det vet jag med bestämdhet. Min farfar och min farfars far spelade ihop. Tänk att ha saker och ting gemensamt.
Min farfar blev också kompositör. Hans barnvisor blev han musikpappa till för massor av barn en gång för länge sedan. Farfar influerades av Ellen Key och blickade ut över barnen och vad de hade för sig. Om dem skrev han. Idag går inte dessa sånger att sjunga. Men som små örhängen finns ju NEJ SE DET SNÖAR och ETT GAMMALT FULT OCH ELAKT TROLL och några andra. Det hör samman med att de är berättande.
Om detta visste han ingenting då han satt på en stol framför en fotograf, uppklädd och fin, och alldeles ensam. Att fotograferas var allvarliga saker. Tekniken måste ha varit omfattande. Det hela ett stort äventyr. Kanske inte för farfar men säkert för hans föräldrar.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
