Att se händelsen men glömma intentionen

Vuxna ser ofta till händelsen men lyssnar inte till intentionen. Jag tror vi gör helt fel mot barn när vi genast dömer dem för det som blev men inte lyssnar på dem då de förklarar. Barn är inte onda. De gör inte saker och ting för att djävlas. Tvärtom så gör barn saker för att de just då kanske spelar fotboll, kanske är så inne i sitt spel, och räddar och skjuter… och så blir det som det blir. Vuxna konstruerar gärna och direkt både svar och avsikter.

Och så ställs barnen inför denna domstol där de faktiskt över tid lär sig förstå, hantera och ingå i.  Barnen får bli försvarsadvokater till en avsikt de aldrig hade.

Barns intentioner är inte att slå sönder saker och ting. Barn tänker inte så. Barn som gör sönder saker och ting med vilje talar ett språk som inte är så lätt att översätta – det kan vara signaler om att saker och ting inte står rätt till i deras liv, att de försöker säga något som inte med lätthet låter sig sägas eller för att de protesterar mot något de för länge sedan fick skulden för om och om igen.

Jag tror på fostran, jag tror på ordning, jag är inte för flumskolan (vet inte vad det är för något), jag tycker det är viktigt att uppföra sig och bli rätt förstådd, jag tror det är viktigt att veta hur man använder sitt språk, vem man är i sitt språk, hur man kan möta upp varandra. Jag tror det är viktigt att jag som vuxen är mycket vaksam över mitt uppförande kring barn. Det är ytterst smittsamt om jag inte förstår bättre. Den vuxne ska vara vuxen ett barn.

Rätten att bli trodd på är också en rättighet. Vem tror på ett barn? Vem är den som tror på ett barn? Varför tror man på barnet? Varför tror man inte på ett barn? Varför kräver man ett fullständigt språk av ett barn som ska förklara sig? Med vilket ordförråd avkräver vi barn på förklaringar? Vilka känslor tillåter vi ett barn att visa?

Anne-Marie