Klimathotet: Jag älskar ju mitt jordklot!

DSC_3213

Det låter som om klimathotet är något vi kan betrakta som en egen självständig sak. Ett slags annat fenomen – något från det yttre. Som om… det bara var ett hot från någonting främmande. Det hot vi nu gör till objekt av omsluts av oss alla. Jag är i högsta grad ett subjekt i ordet klimathot, en självständig individ med ansvar, förmåga, handling och tanke.

Varje sak jag tar i, i varje förflyttning, i varje hemburen vara kan jag fundera över mitt eget agerande.

Det är svårt. Jag kan inte ännu. Jag försöker lära mig. Och kanske inser jag att jag inte kan lära mig tillräckligt fort, inte tillräckligt livsdugligt, inte tillräckligt medvetet. Det skrämmer mig mer än allt annat. Att jag inte kan. Att jag inte fått lära mig. Att jag inte lyssnat. Jag kan skylla på för få redskap. Jag kan beklaga att jag har ett alldeles för bekvämt liv. Jag skäms över mitt alldeles för korta minne, att jag så lätt glömmer för att orka med.

Att jag är barn av en tid där allt gick att förbruka. Under min barndom byggdes köpcentran sig stora och starka. Framtidsandan var delad luft. Och frukterna från andra länder  var först exotiska – sedan allmänna och slutligen vardagliga, närapå en självklarhet. På min sida om jordklotet fanns  snart allt att få.

Att jag bara fått låna något försvann då jag fostrades att äga.

Jag var den generation som kunde slänga något för att köpa nytt. Min mormor stoppade en gång mina strumpor. Det behövde hon inte längre göra. Men hon kunde inte sluta. Jag minns än idag hur strumpans lagning kändes framme vid tårna. Den omsorgen kring det som redan fanns. Men jag – jag slängde bort för att köpa nytt. Mormors strumpstopparsaker slängdes då hon dog.

Att jag bara har fått låna men att jag betraktat det som mitt. Jag är uppvuxen i den själviska tiden. Jag kan använda mig av samma själviskhet med vilken jag formades till människa av denna tid – jag kan använda mig av samma habegär för att börja ta ansvar.

Den själviskheten jag odlat kanske jag kan använda mig av: Jag behöver mitt jordklot!

I samma stund jag skriver att jag behöver mitt jordklot inser jag att det är ett fundamentalt begär. Och då jag i så hög grad behöver mitt jordklot inser jag också att jag älskar det.

Jag älskar mitt jordklot!

Men som en gammal kärleksrelation har jag slutat att se, börjat ta för givet, glömt bort den vardagliga omsorgen, krupit ned under täcket och drömt mig bort, krävt att få det jag behöver, kaffe på sängen för att sedan muttrat sura ord över en trycksvärtad tidning och dess rubriker. Jag har blivit oseende, inte sett de signaler jag borde ha sett, inte förstått att jag också kan förändra och bli en annan, ta mig ur slentrianens soffsittarpassivitet. Det går inte att tillämpa kärlek med enbart det själviska begäret. Då dör kärleken.

Jag inser att mitt jordklot vill överge mig! Med all rätt! Nog är nog! Och där står jag med mig själv och den insikten att jag behöver mitt jordklot. J a g   b e h ö v e r   m i t t   j o r d k l o t !

Jag vill göra allt i elfte timmen. Återkoppla till gamla gemensamma minnen. Ängar, skogar, vattendrag. Berg, jord, mylla. Älgar, spindlar, harar. Dikesrenens blomster. Korna på fribete. Morötterna, potatisen, vinteräpplen. Minns!

I tiden mellan kärleksrelations darrande övergång, det avgrundsdjupa i antingen eller, av återknytandet eller upplösandet – att då stå där och erkänna sitt behov av – Jag behöver mitt jordklot!

Jag inser att jag älskar mitt jordklot!

J A G   Ä L S K A R   J U   M I T T   J O R D K L O T !

Så vad kan jag göra för att visa det?

Anne-Marie

This entry was posted in Jordklotet, Skriver om ditt och datt and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.