Jag ringer tänker jag. Nej, jag telegraferar tänker jag sen. Nej, jag skickar blommor i mängder tänker jag blomstergivande. Men jag ringde, blommorna får jag väl ta med mig då jag reser dit.
– Hardenäran på en jättestor dag, sa jag med en trudilutt på rösten.
– Nämen, är det du, sa den jag talade med.
– Japp, sa jag.
– Kan du återkomma en annan dag, ett helt gäng med folk är på väg hit och jag har knappt tid att prata, sa den jag skulle gratulera.
– Japp, sa jag.
Nittio år och fullt upp. Ja, det sitter i mina gener. Jag kan lugnt se framåt. Lugnt! Sen satt jag med luren i mitt egna hem och tänkte – Va? Är det så du tänker Anne-Marie?
Anne-Marie
Bilden har liksom ingenting att göra med själva innehållet i texten. Ingenting. Jo, jag började skolan 1965… då var detta mynt i papper och med finurlig tygfäste modernt i min skola. Fröken var en lycklig fröken som införde något nytt, och vi barn satt förundrade och tittade på hur kronor sattes upp på väggen, och femtioåringar ramlade ned då de fäste lite sämre, och femkronorssedel var en så otrolig mängd pengar att man nästan inte förstod. Att köpa godis på min tid betydde att man hade en krona och då var man kung och drottning i godisaffären. Det fanns ettöresgodis och så fanns det gratisgodis, det där trasiga godisarna som kioskförsäljaren av etiska skäl inte kunde ta betalt för. Så var det på min tid. Jag älskar berättelserna om kiosken och godishandlandet och välja och peka och irritera den gode kioskförsäljaren som ofta hade ett gudomligt tålamod med små barn som skulle handla.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Om man närmar sig de 50 och läser att ”femtioåringar ramlade ned då de fäste lite sämre” då får man allt lite åldersnojja! 😀 MOahahaha!
Det är ju jättekul – måste genast titta hur det blev. A-M