En gång var jag liten och lärde mig äta prickig korv … det kan jag fortfarande.
En gång var jag liten och lärde mig att stå på händer … det kan jag inte längre, det slutade på samma sätt som det började, jag ramlade ihop och armarna vek sig och hela jag for iväg åt någon fel håll. Den enda skillnaden mellan att vara liten och att vara stor är att jag som liten inte lät mig hindras utan övade på trots alla gånger jag ramlade och slog mig men som gammal och livrädd för mina skador på ryggraderna, kotsystemet och en och annan armbåge beslöt mig för att avsluta min kunskap om att stå just på händerna. Jag kunde stå på händerna med andra ord.
En gång var jag liten … och lärde mig att spela med öppna kort. Det kan jag fortfarande men har över tid och vid olika möten lärt mig att det beror på omgivningen och de andra hur det blir med den saken. Alla runda bord är inte som hos mormor och morfar. De kan finnas de som har ess i ärmrocken och de kan finnas de som drar egen vinning och trumfar och utnyttjar någons öppna kort alldeles i onödan.
En gång var jag liten … och lärde mig att sjunga psalmer i kyrkan. Långt senare förstod jag att det aldrig handlade om en liten groda eller något annat kräldjur i psalmsångerna. Det fanns inga små lyckliga räkor i texterna eller annat som jag kunde förstå. Det kan jag tycka är en aning synd som vuxen för jag gillar räkor och små grodor.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
