Min son ställde mig en klurig fråga. Den krängde sig förbi alla hinder och försvar. Den tycktes mig så självklar och enkel. Men den har brottats med mig en tid. Det tycker jag om. Det jag självklart vill svara är samtal, dialoger och möten. Men jag är också en bilduppsökare och ”fotograf”. Kanske älskar jag bara att tänka. Jag njuter av att leka med ord. Jag samlar dem. Fast … intresse?
Jag talade med en 24-åring. Nu kan man ju undra vad åldern har med samtalet att göra. Denna åldersfixering. Jag baxnar för mig själv ”jag talar med en 24-åring”, ”jag samtalar just nu med en treåring”, ”jag är i samspråk med en femtiofemåring”. Det är en aning absurt. Men ja, ja, jag samtalar med en 24-åring.
24-åringen sa att han var en kreativ person.
– Ja, sa jag.
Jag ville inte gärna verka så glad att han blev så där omedelbart bekräftad. Det kunde ju hindra honom från att berätta om sin kreativitet. Det vill säga och jag hoppar och skuttar intill hans berättelse om sin kreativitet så föder ju jag den med mitt gensvar. Det var nämligen inte det samtalet handlade om. Hans kreativa yttringar tar jag del av dagligdag. Men… han sa just detta
– Jag är kreativ.
Jag är så kreativ att jag slutat vara kreativ, berättade 24-åringen ( i min kreativa hjärna blir han nu en löpsedelspersonlighet och med dödliga avsikter. Detta med 24-åringen… som om vi visste något om honom annat än hans ålder…). Men nu är han inte kreativ. Han hinner inte. Han jobbar:
– Jag sliter ju med annat, berättade han. Men ändå säger jag att jag är kreativ. För att liksom… jag tror det om mig själv… men jag ÄR INTE det längre. Så därför har jag bestämt att jag måste göra något varje dag som är kreativt. Leva upp till mig själv och den föreställning jag när om den jag är och tror mig vara (det är nog nu som den unga åldern är intressant, jag tycker den här 24-åringen är så klok så hans ålder nästan förstärker hans klokhet).
– Vad är dina intressen mamma? frågar sonen.
Jag böjer mig fram och tar hans arm. Hans blick är så mammavänlig att jag tror jag försvinner in i mammarollen och stannar där.
– Ja, jag har många svar men samtidigt inte ett enda! Jag är nog intresserad precis där jag är. Här och nu – kan det vara ett intresse?
– Mamma! säger sonen. Tänk efter!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
