Jag uppmuntrar ofta – skriv en blogg!

Jag brukar gensvara – skriv en egen blogg – det gör jag för att de bloggensvar jag får är värda sin alldeles egna uppmärksamhet. De syns mer som självständiga bloggar. Detta betyder inte att jag inte vill ha dessa svar utan att jag vill uppmuntra lärare och pedagoger att ta plats och utrymme. Jag tycker vi har en sådan fantastisk kunskap som ligger dold. Bloggens fördel är att den åskådliggör något från lärarhåll. Inifrån verksamheter. Viljor i verksamheter men också gensvar av kunnande från de som var pedagoger och som nu visar sig modiga att kliva in i den interaktivitet som nätet erbjuder. Jag måste bara få lyfta fram den här pedagogen, nu i pension sedan länge, men åh så kreativ i sitt tänkande, ödmjuk i sitt synsätt och uppdrag:

*************

Anne-Marie, jag önskar att jag haft dej och din blogg som ledstjärna under mina verksamma år. Din blogg är sannerligen en obeskrivlig inspirationskälla.

Idag skriver du bl.a. om LÄRARENS MEDVETENHET. Ofta känns blogginläggen riktade till klasserna i de högre åldrarna. Självklart att det så skall vara eftersom du arbetar med ungdomar i de åldrarna. Men trots detta känner jag så starkt att dina inlägg även passar de lägre åldrarna.

Under mitt yrkesliv arbetade jag med 6-åringar.Jag vet att jag liksom alla andra försökte göra så gott jag kunde. Vissa saker vill jag bara blunda inför MEN det fantastiska är att vishet skapas av erfarenhet. Fullt medvetet försökte jag leva mej in i de 6-åringars liv som jag mötte. M.a.o ville jag vara på sexårsnivå DOCK med den livserfarenhet jag hade. Otaliga ggr bad jag barnet(n) om hjälp att fundera högt i olika frågor och sammanhang. Säkert såg barnen mej som den ovetande som behövde hjälp till insikt…och det var ju exakt vad som skedde. Barnen gav mej insikt i deras tänk. Svårigheten var att även få den mest blyga att komma till tals och då handlade det om STRATEGI OCH KREATIVT TÄNKANDE.

Utan att kväva barn med framåtanda och samtidigt lyfta fram det tysta barnet kan kännas vara en svår kombination. Särskilt då vi ofta ofta arbetar med hela gruppen. Du skriver om BÖCKER. Jag skriver om LEKAR. Det är samma sak men olika ord. Jag kan egentligen inte beskriva hur lustfyllt det kändes att omvandla de gamla ”Förlora-vinnarlekarna” till aktivitet där ingen blev vinnare/förlorare. Ingen behövde gå ut ur leken som förlorare. Ändå var min iakttagelse ofta den att leken var spännande och lustfylld. Vilket utslag aktiviten än hade så gav det mej insikt och eftertanke. LÄRDOM HELT ENKELT. Det handlar om pedagogens FÖRHÅLLNINGSSÄTT att leva sej in i barnens värld. SPRIDA KÄNSLA AV DET MEST VIKTIGA I LIVET: T R Y G G H E T E N.

Ett s.k.felaktigt svar skall bemötas som vore det en variation på det tänkta svaret.

Att bemöta barnets skapande(ex.teckning) med att samtala kring helheten eller detaljer är en inbjudan till att se barnet ioch lära känna varandra. Detta är en väldigt ofta återkommande situation som inte får bli slentrianmässig.
Rasterna- fria leken, det absolut bästa observationstillfället. Här talar jag om att verkligen arbeta på golvet. IAKTTAGA! Bli varse om när det passar att DELTAGA! Skaffa mej insikt, lära mej koderna….!

Nu har jag, den pensionerade pedagogen, svävat utanför ditt blogginläggs ramar. Men Anne-Marie,du är som sagt en en inspirationskälla. Jag fick sådan lust att skriva. Eftersom jag har förstått att du läser kommentaren före publicering, ber jag dej avgöra huruvida jag befinner mig i periferin.

********************************

Alla mina läsare här, uppmuntra denna pedagog med ett gensvar!

 Jag är så glad för dialogen, tacksam för mina läsare, glad att få uppleva nytt lärande tillsammans med er, att ni tar emot mina ord och bilder.


This entry was posted in Mina läsare. Bookmark the permalink.

10 Responses to Jag uppmuntrar ofta – skriv en blogg!

  1. Mats says:

    Vad menar du med att befinna ”dig i periferin”?

    Vem bestämmer vad som är centrum?

    Jag håller med Anne-Marie – TAG PLATS!

  2. Anne-Marie says:

    Mats – det är en pedagog som är utanför det hela – pensionär – men jag tycker inte åsikterna kan gå i pension, ens tankarna, inte yrkets stolthet och yrkets innehåll – det kan aldrig gå i pension. Sådan är det med det levande yrket lärare. A-M

  3. Maria says:

    Jag håller med pensionerade pedagogen, Anne-Marie är en inspirationskälla! Jag blir också glad över att en pensionerad pedagog fortfarande aktivt söker inspiration till nya funderingar. Det är min skräck att jag ska gå ut från universitetet, börja jobba och sen bara göra det helt oreflekterat, samma sak om och om igen, och klaga över läraryrket. Jag hoppas att jag också fortfarande funderar som pensionär!

    Jag är glad att jag stötte på Anne-Marie nu innan jag är färdig lärare, så att jag har möjlighet att fundera noga över dina ord och möjligheten att kritiskt granska mig själv som lärare när jag är ute och vikarierar eller på VFU. En insikt jag fick sist jag var ute är hur mycket möbleringen i klassrummet påverkar undervisningen och hur formade klasser är av sin lärares undervisning. Jag har nu mött flera klasser på samma skola, sett hur olika klassernas samlade självförtroende är, det måste väl bero på lärarnas olika undervisning och förhållningssätt, tänker jag, utan att känna lärarna bakom klasserna. I en klass menade mer än halva klassen inför en bilduppgift ”Jag kan inte rita, jag är inte bra på att rita”, papper knögglades ihop och slängdes, så mycket ångest, varför?.. Jag har också vikarierat i idrott på samma skola, ett helt annat rum, gjort för rörelse och lek – här var klasserna jag mötte glada, initiativrika, samarbetande och argumenterande, för sin syn på reglerna. Beror det på pedagogen de brukar ha i idrott, eller är det rummet?

  4. mie says:

    Kanske ett dumt ordval, det där med periferin. Jag menar helt enkelt att min kommentars innehåll klev långt utanför blogginläggets innehåll.Centrum… Jag i nuet, min tanke och min handling och platsen där jag befinner mej är mitt eget centrum. Utifrån min existens utgår centrum. Nej,nu nog med filosofiska grubblerier.
    Jag är pensionär.Pensionerad från min roll som aktiv förskolepedagog. Men jag är alltid förskollärare/pedagog. Jag lever med mina pedagogiska tankar i behåll och finner stor tillfredställelse att dryfta förskolans/skolans inre arbete. Den dagen jag är senil bli jag f.d. förskolepedagog. Inte förrän då.
    mie

  5. Anne-Marie says:

    Ömsint läser jag dina rader Maria, jag tror vi har ett gott möte att göra med dig som kollegor, Anne-Marie

  6. Anne-Marie says:

    Allt beror på pedagogen Maria, Anne-Marie

  7. sspirit says:

    Man har de läsare som man förtjänar. Och du Anne-Marie har dina. Att Mie är en av dem är inte en slump- här handlar om mycket medvetna författare och läsare. I omväxlande roller.

  8. Anne-Marie says:

    Det var fint sagt Sspirit, och det inkluderar dig. Du är här och vi läser också dig. A-M

  9. Anne-Marie says:

    Mie, kanske periferin fick en ny betydelse med dig – inte utanför men alldeles intill, det beror på omvärlden hur du tas emot – här tas du emot alltså försvinner du från periferin in i centrum. A-M

  10. Fröken Anki says:

    Jag håller med er alla! Inspirerande är att läsa här!
    Och tankarna om utbildning försvinner aldrig. Även om man inte alltid är aktiv i ett klassrum eller i en skola så är ”lärar-huvet” med. Funderar och tycker och tänker!

    Inspirerande att höra detta från dig som idag står lite vid sidan av läraryrket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.