Jag har alltid följt mina elevers läsutveckling genom att dokumentera den. Genom den dokumentationen delade eleverna och jag deras läsutveckling, deras läsutmaningar och deras lässvårigheter. Jag döpte mina pärmar till pedagogisk kartläggning av läsförmågan. Då var året 2000. Ingen frågade om dem utanför klassrummet. Men eleverna och jag använde oss av dem för att se utveckling, förstå vilken undervisning som skulle stötta, utmana och gynna elevens läsning. Eleverna bad om läsanalyser. De gjorde jag dagligen. I varje ämne undersökte jag läsförmågan. Då skolan senare datoriserades kunde jag använda datorn och skriva in allt om elevens läsning i den. Jag dokumenterade allt, analyserade läsförmåga och texter för att skapa undervisning.
Idag tänker jag ofta på mitt arbete. Jag lärde mig själv. Jag utbildade eleverna. Jag tänker på alla elever jag ser, möter, hör om – hur de får problem med sitt uppförande, sin ork och sin motivation och ibland tänker jag – de kan kanske inte läsa. Läsningen är inte meningsfull, de förstår inte, de får inte stöttande läsning av läraren eller stöttande läsundervisning så att läsningen kan bli elevernas.
Innan vi gör något annat – innan vi sätter små märken på vilka eleverna är, att de inte orkar med, att de är lata, ointresserade, omotiverade – undersök hur de läser, om de kan förstå och om eleverna kan läsa. Var noggrann, undersök i flera texter och låt eleven få berätta om hur eleven löser sin läsning. Och låt eleven få förklara. Säg inte nej, säg inte men du måste, säg inte att du borde. Lägg sedan ansvaret i undervisningen. Ge eleverna texter som de förstår, undervisa i text, gör läsupplevelser kollektiva och tyck om att ge eleverna redskap och strategier.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
