Två elever var en gång arga på varandra

… och då gjorde vi så här. Jag bekräftade att eleverna var väldigt arga på varandra. Hur arga de var kunde inte riktigt mätas upp. Men det arga satt liksom i elevernas händer, i deras huvuden, i deras bultande hjärtan. – Hmm sa jag. Så arga är ni på varandra att också jag kan känna det. Jag tycker ni ska vara arga en stund till.

Sedan gav jag eleverna ett stort papper att rita ned sin ilska på. Den ena gjorde en stor kraftig båt med krigssaker. Eleven ritade och ritade. Och under tiden eleven ritade så blev eleven alltmer intresserad av sin teckning och började göra detaljer och blått vatten. Jag bad eleven berätta. Och det gjorde eleven. Den andra eleven blev nyfiken om hur argheten såg ut på ovännens teckning och kom och tittade. Båda eleverna visade sina teckningar för varandra. Som om de förstod hur det var. – Aha, sa de. Men så undrade den ena eleven om eleven kunde visa hur man ritade stridsskepp. Och så satte sig de två ovännerna och ritade en teckning ihop. De småpratade, de ritade och tillslut så hade de blivit vänner igen.

 

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.

1 svar på Två elever var en gång arga på varandra

  1. Lotta skriver:

    Vilken underbar historia! Jag önskar att man alltid hade tid att finnas till för barnen precis så som du beskriver! Känslorna ska ju aldrig tvingas undan, utan få levas ut färdigt innan man kan gå vidare… Du skildrar fantastiskt!! : )

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.