Två elvaåringar sitter i en djup diskussion framför mig. De löser en konflikt. Båda sitter med allvarliga miner. De berättar om vad som gjort dem sura, arga. De berättar för varandra vad som gjorde dem arga. Sedan berättar de om lösningar för att ta sig vidare. Jag förstår att det handlar om hur man löser sitt spel. Hur man visar hänsyn mot varandra, och om man inte gör det, hur man reparerar det man gjort fel. Ju mer de talar ju mer intresserad blir jag.
Deras språk är rikt. De kan beskriva sina känslor. Det är något med språket att beskriva känslorna med. Hur språket fiskar upp känslorna till medvetandet. Och när de kliver av tåget så diskuterar de fortfarande.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Så fint och så hoppingivande. 🙂