Det rumsliga och subjektet i det

Det är inte så lätt att smälta in i omgivningen. Det omvända är lika märkligt – att låta omvärlden smälta in i sitt väsen.

Om man är i ett rum måste man läsa av det rummet. Klassrummen måste man läsa av. Vad är det här för rum? Jag tittar mycket på de rum jag är i och tänker –  hur är jag i detta rum. Vissa rum gör mig glad och sprallig. Jag mår bra helt enkelt. Det är ofta en känsla och jag brukar undersöka den. Vad gör mig glad? Vad gör att jag känner lugn? Vad gör att jag börjar tänka kreativt? Vad gör att jag vill vara här? Vad får mig att känna mig välkommen?

Jag tänker också det motsatta. Hur blir jag i det här rummet? Trött? Ledsen? Ensam?

Det är en klassrumstanke jag har. Jag tränar mig i alla rum jag  går i.  Igår läste jag av fyra rum i den offentliga sfären. Vad här inne skapar denna känsla? Hur är rummet avläsbart? Vad vill kreatören få mig att göra här inne? Vad är syftet med detta rum?

I klassrum kan man tänka samma sak. Frågorna kring miljön som omsluter och innesluter elever är en stor pedagogisk fråga. Jag ska försöka utveckla mina tankegångar. Under tiden – tänk rumsligt där ni är – och våga ställa frågan – Vill jag vara elev i mitt eget klassrum?

Anne-Marie

This entry was posted in Klassrummet, Pedagogiska miljöer, Styrdokumenten, Värdegrunden and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Det rumsliga och subjektet i det

  1. sspirit says:

    Under mina 4 verksamma år i förskolans värld upplever jag ett ökat intresse om den pedagogiska miljön. Mycket bra, tänker jag! Dessvärre, jag ser redan backsidan som jag tycker är inte fördelaktig, varken för barnen eller personalen, för att driva en pedagogisk verksamhet överhuvudtaget. Mer än 80% av tiden(ja, jag är så skadad av mina tidigare år i logistik branschen att jag har mättat detta!) som skall läggas på planeringar och reflektionstid går på att göra inköpslistor med nya material och möbler och allt som innebär att få dem på plats, möblera och ommöblera, dekorera, städa, damma, os.v. Varje år i den kommun som jag jobbar åker till sopptippen en hel del containers(detta har jag inte en exakt siffra på ännu) fulla ”gamla” möbler, material och leksaker som tyckas att inte behövs länge på förskolorna. Allt detta i barnens bästa namn och med deklarerat syfte på en förbättrat pedagogisk miljö. I själva verket allt sker beroende på vilka vuxna jobbar under en viss tid på respektive förskolan.

    Och mitt i allt detta undrar jag:
    – Har vi förvandlats till en inredning/städfirma?
    – Vem och när leker med barnen, medan vi håller oss upptagna med nya uppgifter som är utanför vår kompetens och uppdrag?
    – Vem pratar och lyssnar på barnen?
    – Vem ser vad barnen gör, vad barnen vill göra?
    – Varför väljer vi möblerna inför barnen?
    – Varför väljer vi möblerna inför oss, vuxna som jobbar med barnen?
    – Hur länge kommer vi att försätta på detta sättet?
    – ….?
    – ….?

  2. sspirit says:

    Inte helt absurd igår, inte helt absurd idag.Imorgon, då? jag tänker på hela Eugen Ionescos verk.

    http://www.youtube.com/watch?v=7ASD8PWcwbo

  3. Anne-Marie says:

    Jag tänker – den pedagogiska miljön är en aning eftersatt. Den pedagogiska miljön… jag är noga med att skriva så. A-M

  4. sspirit says:

    Det förstår jag, vi är på samma frekvens. Men i pedagogiska miljöns namn kan ske annat som är tydligen inte pedagogiskt genomtänkt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *