Teatern var fullsatt. Bara bredvid mig var en stol ensam. Intill mig satt en äldre herre. Han log och berättade. Hans hustru satt vid andra änden av bänkraden. Pjäsen vi skulle se var Sista Sommaren. Jag tyckte det var väldigt olyckligt att detta äldre par satt så långt ifrån varandra.
– Ni ska sitta bredvid varandra, sa jag. Förklara vem som är din hustru så ska jag leta reda på henne sa jag.Sen så flyttar jag så hon kan sitta bredvid dig.
– Hon är söt. Min hustru är söt, sa mannen som säkert var långt över de åttio.
Det tyckte jag var så vackert sagt. Så kom det sig att hela bänkraden engagerade sig för att denna förflyttning skulle kunna äga rum, ja raden bakom också. Sådana saker får mig att känna hopp och meningsfullhet. Det var ett värdigt samarbete bland okända människor – detta att förena två människor. Och då andra akten spelades så satt de två intill varandra. Teaterföreställningen handlade om gamla människor, döden och sådana vardagligheter.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
