Orden i knäet

Det rumsliga betyder mycket för att förstå skrivna ord eller rösten i telefonluren. Vi ser inte varandra. Vi ser inte kroppens rörelse. Vi är i olika kontexter. Det sms som skrivs har en röst och ett sammanhang. Det skrivs därifrån. Det hamnar i mitt knä, bland papper från när och fjärran, mellan bokhögens läsförväntan, mitt i mitt egna skrivande. Där ligger detta sms sedan och osar, bränner och sätter eld. Mina pappershögar brinner upp och askan är inget att ha.

Så rösten i telefon för en tid sedan, som en vaggande mjuk jätteröst som inte såg mina tårar eller mitt mjuka leende utan gav från sitt håll och från sin kontext med skrattet i gurglande och underbart framsipprande. Men vi ser ju inte varandra trots att vi kan läsa varandras ord eller höra varandras röster. Vi ser ju inte det rum där mottagaren sitter och är i sig. Vi tror oss om det gemensamma. För att vi vill det. Vi hoppas på det. Vi önskar det. Men… vi talar inte om det. Jag sitter i mitt tomrum och längtar efter ditt köksbord. Jag sitter på festen här och där och längtar efter din närvaro just bredvid mig. Och så tror vi oss sammanlänka. För att vi vill.

Vi ser inte. Vi är kontextlösa. Som om det var i ett slags oberoende. Som om orden inte behöver sammanhang längre, de skickas hit och dit över världen, mellan gyllene kaffekoppar och slitna promenader från en gata med hällregn. Vi talar i trådlöshetens era och förstår inte gensvaren eftersom vi inte ser dem sprungna ur sitt sammanhang. Och så förstår vi varandra så olika för att orden hamnade i knäet och någonstans mittemellan alltsammans. Där de låg krävde de sitt utrymme. Oavsett.

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.

2 svar på Orden i knäet

  1. sspirit skriver:

    Maktlösheten som jag kunde erfara sista 3 dagar när även förväntat, kunde jag inte prata i telefonen, sms-a, chata, emaila till de två viktigaste personerna i mitt liv. De var inte kontaktbara, det visste jag och ändå kontrollbehovet tog över, den enda jag kunde önska var bara att …ja, att det finns möjligheten att komma i kontakt med varandra. Och snabbt.
    För jag vet att det är möjligt att en telefonnummer, ett email adress, en identitet kan bara försvinna, att ingen kommer att svara där.
    Nu är allt bra igen.
    Till nästa gång.

  2. Anne-Marie skriver:

    Så kan det vara. A-m

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.