De texter jag själv skriver lever sitt egna självständiga liv inser jag då jag försöker att läsa dem igen och göra dem till mina. Texterna är som barn. De vinkar hej då och försvinner bort i vimlet. Jag har sökt kontakt med dem men de säger att det är bra som det är. Så sluter de sig om sina pärmar och orden däri viskar till varandra – Du vi håller ihop här inne! Hon där ute hon får göra som de andra. Läsa om hon vill, men hålla på att vara mamma….? Näe där går gränsen.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
