Barnets rätt till sin nutid

Vår tids stora dilemman är många, ett av dem är tiden. Trots att alltmer kan läggas utanför tidsramarna så är tiden vårt största gissel. Aldrig tidigare har tiden varit oss en brist, trots att de flesta scheman inte längre finns och behövs. Flextid har ersatts med flexarbetsplats. Dvs där detta är möjligt och inte handlar om människor. Kanske är det för att vi aldrig stannar i nuet, den enda tid som är av det slag att den kan kallas tidslös. Och vad gör vi med våra barn när ingenting i nuet har kvalitet om vi inte lyckas fånga nuet så att vi kan spara det och sända det vidare, se här. Eller då vi ständigt ser framtid i det vi gör. Inget avstannande.

Som liten älskade jag mormor och morfars stentrapp. Det var det ytterst långsamma. Det var det fruktansvärt och underbara tråkiga. Det var ett slags nu. Jag minns mina stentrappsensamheter och där jag satt och hade fullkomligt behövligt tråkigt. Inte kom någon mormor eller morfar ut och oroade sig över att jag satt där jag satt. Ingen ömkade mitt stentrappssittande. Ingen sa åt mig att ”upp och hoppa”. Ingen gav mig skjuts in i måsten och du borde minsann, och fyll din tid nu och det genast. Nej, sådant gjorde man inte på den tiden då jag var barn. Barn klarade minsann av att själva hantera sina stunder, sin ensamhet och sina förehavanden. Inte satte vuxna barn i aktiviteter. Dem tilltroddes man ha och äga. Inte var det någon som förskräcktes över mina ord – Jag har tråkigt! Nej, omvärlden sa att det har människor ibland. Det är rätt och riktigt att ha tråkigt. Nästan en rättighet.

Vad gör vi med barn när vi aldrig tilltror dem förmågan att just nu bara få vara, och vad händer om vi kopplar det till deras rättigheter att ha tråkigt. Ett barn behöver det. Och dessutom så brukar det snabbt gå över. Någon sa att barn alltid leker. Alltid. Om det är så och ligger någon sanning i det så syns det just här och nu, även vid stunder av tråkighet. Ungar sätter igång någonting.

Det farligaste är då barnet är totalt oförmöget, såväl att sitta på en trapp och bara vara, som att inte kunna leka. Då ska vi vuxna vara mycket uppmärksamma.

Några aktiviteter som ungar inbjuder oss till, nuet:

  • Då man är och handlar så kan aktiviteten handla bli ett riktigt äventyr om man ser samma plats ur barnets perspektiv och tar vara på möjligheten att upptäcka det barn upptäcker. Då är man i nuet. – Vad tänker du om makaronerna? Ser de inte ut som … ? Allt är egentligen nytt för barn. Det gör att vuxna kan tala om allt, berätta och fråga. Barn vill höra berättelser och sina föräldrars röster.
  • Istället för att skynda till det man måste skapa en mening kring det man är i färd med att göra och låta barn delta och följa med. – Kom låt oss prata när vi ändå ska åka till affären! Följ med jag vill vara med dig!
  • Att göra saker och ting själv och för sitt höga nöjes skull. Barn kommer alltid till aktiviteterna som man själv är i färd med. Låta barn se när man gör – och detta görande kan vara att sitta och doppa fötterna i en skogssjö och tycka att – Det är så underbart. Åh så kallt det är!
  • Att inte bli rädd för barns tråkiga stunder – och absolut inte svara på den inneboende rädslan för barns beskrivning av sina tråkigheter. Det är bara uppbyggligt att ha tråkigt. Det är inte farligt, snarare tvärtom.
  • Skolan ska se till elevernas nu och planera sin undervisning i relation till den. Se nuet i barnets lärande och morgondagen i undervisningen tänker jag. Det betyder att elevernas svar på saker och ting som äger rum i skolan är morgondagens undervisning. Det är ett befriande anslag.

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.

2 svar på Barnets rätt till sin nutid

  1. sspirit skriver:

    – Vad menar du med att du har tråkigt?
    – Har man inte tråkigt, vet man inte när man har roligt.

    Detta brukar jag mycket ofta prata om med barnen som klagar att de har tråkigt. Och oftast kommer klagomålet just på grund av det är för trötta efter har varit i fullt fart med att göra, göra, göra. Göra och leka det vuxna har bestämt, det som kompisarna vill. Utan att stanna upp och tänka på vad själv vill. Och när man får det lilla stunden stanna och tänka på det – då har man tråkigt. Man är trött på alla lekar och kompisar, man vill ha något annat men utan att veta vad och utan vana att tänka för sig själv. Lika bra som understimulans kan finnas överstimulans i ett barns liv. Utan att reflektera över, varken den enda eller den andra.
    Barn, som vuxna behöver emellanåt att bara vara. Och detta är en läroprocess, som börjar i mycket tidigt ålder – att lära sig att vara sig själv, att trivas med sig själv, med att vara själv med egna tankar. Utan att känna ångest varenda gång när man vilar av allt görande.

  2. Anne-Marie skriver:

    Det tråkiga med det tråkiga är att det säger upp sig själv. Något händer i barnet. Inte utanför det. Igångsättandets pinnletaräventyr. A-M

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.