– Så bra du kom, säger intervjuaren.
– Jag var här hela tiden, det är bara så att när solen står mittpå och över så syns jag inte, det är ett problem jag har. Det är ganska stort problem faktiskt, jag finns liksom inte riktigt. Det gör mig sorgsen också. Någon står alltid på mig då. Och den som står på mig tittar inte ned och tänker, nu står jag på någon utan ser mer upp till solen och tycker den är så himla underbar… och det gör mig sorgsen. Men samtidigt. Ju längre bort den där solen är desto större utrymme får jag… eller ska jag säga att jag tar mig större utrymmen. Ibland är jag riktigt lång och håller mig framför… ibland är jag lång och håller mig några steg bakom. Ibland är jag kort och knubbig och då längtar jag efter att solen bums går i moln, jag är lite fåfäng förstår du. Nåväl, vad var det du ville fråga mig om…?
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
