Jag satt en gång på en brygga och vattnet var mycket kallt. Jag doppade fötterna i vattnet och där kunde jag sitta i timmar. Längre fram syntes en liten ö. Och på den ön några träd. Vattnet kluckade och bryggan gungade. Det är så lite man egentligen behöver. Lite horisont. Lite vatten. Och sina nakna fötter som kan balansera mellan värme och kyla. Vi kräver så mycket av livet. Men alldeles där det är håller vi inte våra händer öppna utan kräver mer. När vet vi att vi har det vi har? När är vi lyckliga nog? När är vi trygga med underlaget, vattnet och horisonten?
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Konsten att leva måste man fortsätta att lära genom hela livet.-Seneca