Jag tycker om åtbörder. Att för en stilla stund lägga annat åt sidan, flytta in sig i ljus och tanke. Jag tycker om den hundradels sekund när lågorna fladdrar i mörkret och ljuset drar till sig människan. Som om vi alla behövde tänka. Och värma oss. Och tygla ljus. Och få det!
Och natten slöt sitt mörker kring oss där vi vandrade bland de döda och minnena smög efter oss i olika hastigheter. Jag höll omsom min mammas händer och ibland min morfars. Jag tänkte på de som en gång talade in verkligheter i mitt liv och ibland ännu idag gör så. Jag tänker på mina minnen. Hur de kan verka som ljus i personliga mörker. Och givetvis tvärtom.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
jag tycker mycket om den sista meningen.