Vi är många på ett museum. Det är mycket tyst. Jag noterar att det är tyst. Det är ingen som har något att säga till varandra. De flesta läser av bilder, fotografier och protokoll. Själv står jag alldeles stilla och ser en svit av bilder på unga män som ska avrättas. Det är tre bilder. Den sista visar hur de fråntagits sina liv. Jag börjar om från början. Tittar nära på de ansikten som en gång levde. Berörs starkt. Berörs in i benmärgen. Orden finns inte där för att förklara. Hur förklarar man. Det är märkligt tyst där jag går. Så tyst att historien kan skrika mycket högt.
Ja, oj vad man berördes. Det var tyst där inne men på utsidan möttes vi av gråt och förtvivlan.