Kyrkogårdens mur påminner mig om vilken sida jag cyklar på.
Jag trampar på. Mörkret gör vägen kortare. Är alltid nästan framme. Bara alltid nästan.
Natten har andra dofter. Jag cyklar fort förbi en jasminbuske. Doften förnimmer jag och saktar in.
En cyklist cyklar förbi. Denna hastighet, tänker jag. Vi trampar i olika världar. Min är långsam.
Glädjen är på flykt. Jag cyklar fortare. Som den kan fångas under nästa ljuskägla.
Jag cyklade om en. Jag hörde hur cyklisten sjöng högt för sig själv. Jag började också sjunga.
Det ödsliga att cykla in i en tunnel.
Det vackra – att cykla på en grusväg kantad av skog.
Cykla roligt hela vägen. Skratta åt vad som helst.