Jag minns, eller tror mig minnas, en liten berättad episod ur Bruno Bettelheims barndom. Bruno Bettelheim beskrev detta med oro och ickeoro. Han beskrev vad det gjorde med honom att ha föräldrar som inte oroade sig, trots att det fanns all anledning att vara just orolig, det var krig och förstörelse.
Jag minns inte var jag läste den, kanske i någon självbiografi eller en bok om psykologi. Men Bruno Bettelheim beskrev hur han som liten pojke fick se hur hans stad bombades sönder och samman. Han blev rädd för ljuden och rädd för det som ägde rum. Hans föräldrar var lugna. De var inte rädda. De lyfte upp sin son till fönstret och berättade lugnt och stillsamt om det som hände och hans rädsla försvann. Ett litet barn blir det som föräldrarna blir. Oroliga om det farliga som föräldrarna oroar sig för.
Jag har ofta tänkt på den här berättelsen. Hur mycket lugn som skapas om vuxna är lugna. Hur trygg en famn är som härbärgerar det farliga och gör barnen trygga. Barn är den oro som föräldrarna är. Och jag tänkte på skolan. På den oro som finns där. Oro!