Undervisning är att ge ett innehåll, utmana med det, skapa kunskaper genom det. När man gör det låter man alla elever få det. Undervisningens fokus är alltså något för hela klassen.
Om eleverna får uttrycka sig, tänka, diskutera och samtala om det man ger eleverna individualiseras undervisningen inom kollektivet. Det är där läraren kan se hur eleverna förstår, hur de tänker, hur de funderar, hur de löser och hur de utvecklar förståelse. Därför måste eleverna få samtala. Det att ge undervisning och sedan låta eleverna arbeta individuellt, utan att prata, utan att föra diskussioner kring fokus, gör att läraren måste vara stöd individuellt, i stället för att vara stöd kollektivt och utifrån alla och genom alla. Steget från undervisningen till självständigt arbete är för stort. Undervisningen kan, låt oss säga vara en del, och samtalet kring det som är i fokus en större del för att slutligen mynna ut i att eleven kan få pröva själv.
Då elever tillåts tänka, tycka, fråga, utveckla, undra och göra hypoteser, finna upptäckter i det kollektiva så lär sig alla genom det. Dessutom är det roligt och utmanande. Varje individ har sina tankar och tillsammans blir vi kollektivt lärande.
Jag menar med att vi kan individualisera genom att låta eleverna få sina röster och att de räknas och accepteras i klassrummet. Inte att var och en ska tänka själva. Att göra uppgifter självständigt är ett slutligt mål. Vägen till målet är att omsluta fokus med gemenskap och mångfald av infallsvinklar och idéer. Då lär vi oss ihop.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
