Jag fick förmånen att modella en undervisning för en lärare idag. Jag var i en årskurs nio. Innan lektionen började gick jag omkring i klassrummet, ställde i ordning bänkar som jag brukar, linjerna ska vara vilsamma, sätter stolar intill borden, städar undan liten, prövar mina platser i klassrummet. Så kom eleverna. Jag tog i hand och hälsade. Såg in i elevögon. Gav dem ord att fundera på. Och så satte jag igång. Gensvaret var gott, lektionen var ny och jag var ny för dem. Läraren satte sig som elev bland eleverna. Ansvaret mitt.
Efteråt har jag tänkt. Jag har tänkt igenom det jag gjorde och hur eleverna gensvarade. Hur de tog utmaningarna. Hur deras ögon såg glada ut när de tittade på mig. Hur de ville göra fler. Hur det tog slut helt plötsligt. Jag tänkte på om jag höll fokus och om jag visade att jag trodde på min lektion. Jag prövade också att utvärdera innehållet i lektionen och deras gensvar på vad vi hade gjort. Allt detta är viktigt för mig. Att få tänka igenom det som dyker upp i efterhand.
Jag minns en elev som bad att få göra mer. Jag minns en elev som visade sin osäkerhet och ändå prövade. Jag minns en elev som plötsligt började skriva ned det vi gjorde muntligt, just för att utmana sig själv mer.
Jag vill tillbaka. Göra samma lektion igen. Ge det eleverna frågade om. Inte skynda fort. Stanna kvar i det som blev så bra. Ge eleverna det igen. Om och om igen. För att utveckla mina tankar om undervisningen. Inte göra den. Tänka om den.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
